En del av Mariebergs sågverksamhälle
Vedhögen den 30 juni
Nu har veden kommit till mor och jag är satt i jobb. Högen ska in under tak eller i alla fall nästan hela högen. Ved är för mig lika med sommar, det är något med doften från klabbarna och sol som är så mysigt. Efter att ha staplat några timmar får huden på armarna en speciell doft, en blandning av ved och sol.
Har bilat ner till Gävle med Mor och tittat på lägenheter, förhoppningsvis kan jag få hyra någon av dem. På vägen hem lyssnade vi på Euskefeurat och lyssnade bland annat på Aotom taotom, Pessimistkonsulten och Jag vill städa i Europa m.fl. Tiden verkar på många sätt börja om, EU-valet har varit och snart är ordförandet för EU Reinfeldts sak. Men jag har egentligen bara en sak att säga, ”Jag måste vara galen om regeringen är klok”.
Jag måste vara galen om regeringen är klok:
….
Nu är det nya tider
nu ska nya kvastar sopa
och nya kloka gubbar
ordinera oss sin kur
Dom lovar att nu ska dom
föra in oss i Europa
o man undrar när i helvete
vi nånsin har gått ur
Det verkar som om dom
har mist förståndet allihopa
o fulla utav maktberusning
löper dom amok
var är sansen och moralen
ja skriv in det i journalen
att jag måste vara galen
om regeringen är klok
Allting som vi trodde på
det gäller inte mera
Sverige är en liten avkrok
i periferin
Neutraliteten är det dags
att pensionera
och inte är det särskilt noga
med demokratin
men dom som tycker så
dom kan väl hellre emigrera
och befria sig ifrån
sitt tunga svenska ok
och sitt liv i marginalen
ja skriv in det i journalen
att jag måste vara galen
om regeringen är klok
…
text av Ronny Eriksson
Vill inte ett bostadsbolag hyra ut lägenhet som de har lediga? De flesta kommuner har ett eget fastighetsbolag, vilket ofta har sin grund i allmännyttan. Med allmännyttan menas bolag som drivs utan vinstsyfte och där det finns bestämmelser för hur stor aktieutdelningen får vara. Det är så att det råder brist på hyresrätter och att det kan vara svårt att få tag på en bostad. Även hos dem som vars mål är att hjälpa folk med bostäder. Även de stiftelser som finns i för att trygga boende för vissa utsatta grupper misslyckas enligt Kalibers undersökning i sitt uppdrag att fördela lägenheter till rätt målgrupp.
Nu när jag förstått och halvt accepterat den verklighet som MKB Fastigheter, Malmö Stads bostadsbolag, dikterar så är det dags för en ny stad och ett nytt system. Gavlegårdarna, Gävles bostadsbolag, system innebär att du på kort tid ska kunna fara och titta på lägenheterna, men de hjälper inte till med att förmedla kontakten mellan mig som potentiell hyresgäst och den nuvarande hyresgästen. Eller enligt dem så förmedlar de ju kontakten då de ger mig ett mobilnummer som inte går till rätt person, hänvisar mig till en fastighetsskötare som är på semester och inte har koll på vem som är ansvarig under semestern. Så jag undrar, vill inte bostadsbolag hyra ut lägenheter de har lediga?
Idag har det regnat ordentligt, de påminde mig om nittiotalet. Åttiotalet gick mig förbi, som ett-femåring mins jag inte mycket av nittiotalet. På nittiotalet talades det mycket om år tvåtusen och millennieskiftet. Början på millenniet var kanske inte så hett och dagarna flöt på som vanligt. Helt plötsligt ligger nittiotalet så långt borta att det nu är dags för en rejäl analys.
Nyligen gick Henrik Schyfferts ”The 90’s – ett försvarstal” på TV, går nog fortfarande att se via SVT-play och rekommenderas. Nittiotalet. Jag var tio år 1995 och förutom nittiotalets barn-TV minns jag Voxpop, ZTV, Nile City och Varan-TV. Varan-TV var möjligtvis inte direkt riktad till 12-åringar, men en sak lärde jag mig. Det är nittiotal. Och så regnar det också.
Det är lite vemodigt att packa. Går igenom mina saker och tänker på vad som ska tas med över sommaren. Då flyttlasset går på riktigt i slutet av sommaren, från Malmö till Gävle, tar jag med rätt mycket saker hem till kära Ådalen. Jag sänder två kartonger med bussgods, mesta dels kläder, en del böcker och annat som kan vara nödvändigt i sommar. Börja fundera på vad jag ska ta med mig till Gävle, vad som kan lämnas kvar, skänkas och vad som lika bra kan slängas.
Idag åts en farvälglass tillsammans med två kursare på lilla glassfabriken i Malmö. Det är farväl tider. I morgon ytterligare en fika och i måndags åt vi mat några vänner. Farvälen har varit glad och inte så farväls-fokuserade. Vi hängde tillsammans här och nu och tänkte inte på sen och då. Det trevliga med hej-då-vi-ses är att de ofta följs av ett lite senare hej-vad-roligt-att-ses. Hej-vad-roligt-att-ses är nog det roligaste som finns, kan just nu inte tänka på något roligare.
Lyssnar på Clocks av Montt Mardié och dricker te. Funderar på att gå till affär’n innan den stänger och köpa nått gott att äta till kvällssconesen jag tänkt baka.
Då var det dags. I morgon bitti kl 09 börjar opponeringarna på våra uppsatser. Sen filas det och putsas det tills vi är nöjda och inte orkar mer. Då har vi vår examen! Den ovisshet som tidigare funnits över hösten har bytts ut mot en förväntansfull, pirrig och spännande utmaning att få arbeta med det jag är utbildad för.
Två veckor knappt kvar, Malmö. Snart sticker jag norrut med ett stopp i Göteborg och sedan en sommar i Sörviken. Sedan gör jag antagligen ett gästspel några dagar i augusti i Malmö, tömmer lägenheten och drar åter igen norrut. Gävle ska få minst ett läsår av min tid.
Ibland har jag undrat när jag ska bli vuxen och när vi människor generellt blir vuxna. Det finns nog inget givet mått. Det är antagligen en känsla eller kanske ett självvalt tillstånd. En del säger att skaffa barn tvingar en att vara vuxen, kanske behövs det en bil och en villa också. Oavsett är jag inte mer vuxen igår än jag är idag. Men idag har jag ett jobb, igår hade jag en förhoppning om ett.
Det finns teorier tex. socialpsykologen Meads tankar, som jag tror går ut på att vi enbart kan se oss själv i andras ögon. Jaget blir inte till utan att någon ser mig och uppfattar mig. Därmed borde känslan av vuxenhet vara något socialt och kulturellt skapat. Så när jag är lärare i klassrummet, då är jag nog vuxen, men ändå ganska ung.
Det kanske är dags att bli sentimental, dramatisk och poetisk de sista veckorna som student i Malmö. Ta ett riktigt farväl av stan så att jag får lust att komma tillbaka. Kanske åter igen cykla i mörkret, så som jag gjorde mina första veckor och känna den ljumma luften mot min kropp. Jag var 19 år hade en filmisk känsla dvs. jag trodde att jag var med i en film om storstan när jag cyklade Malmös gator fram.
