Då var det dags. I morgon bitti kl 09 börjar opponeringarna på våra uppsatser. Sen filas det och putsas det tills vi är nöjda och inte orkar mer. Då har vi vår examen! Den ovisshet som tidigare funnits över hösten har bytts ut mot en förväntansfull, pirrig och spännande utmaning att få arbeta med det jag är utbildad för.
Två veckor knappt kvar, Malmö. Snart sticker jag norrut med ett stopp i Göteborg och sedan en sommar i Sörviken. Sedan gör jag antagligen ett gästspel några dagar i augusti i Malmö, tömmer lägenheten och drar åter igen norrut. Gävle ska få minst ett läsår av min tid.
Ibland har jag undrat när jag ska bli vuxen och när vi människor generellt blir vuxna. Det finns nog inget givet mått. Det är antagligen en känsla eller kanske ett självvalt tillstånd. En del säger att skaffa barn tvingar en att vara vuxen, kanske behövs det en bil och en villa också. Oavsett är jag inte mer vuxen igår än jag är idag. Men idag har jag ett jobb, igår hade jag en förhoppning om ett.
Det finns teorier tex. socialpsykologen Meads tankar, som jag tror går ut på att vi enbart kan se oss själv i andras ögon. Jaget blir inte till utan att någon ser mig och uppfattar mig. Därmed borde känslan av vuxenhet vara något socialt och kulturellt skapat. Så när jag är lärare i klassrummet, då är jag nog vuxen, men ändå ganska ung.
Det kanske är dags att bli sentimental, dramatisk och poetisk de sista veckorna som student i Malmö. Ta ett riktigt farväl av stan så att jag får lust att komma tillbaka. Kanske åter igen cykla i mörkret, så som jag gjorde mina första veckor och känna den ljumma luften mot min kropp. Jag var 19 år hade en filmisk känsla dvs. jag trodde att jag var med i en film om storstan när jag cyklade Malmös gator fram.
