Det regnar utanför och det går en film från 90-talet på SVT (I skottlinjen, med Clintan). Lessnade på att sitta och titta på filmen och regnet. Har antagligen sett filmen förut och regn är ingen nyhet. I stället tog jag på mig mina röda stövlar och gick ut för att promenera i min park.
Parken är egentligen inte min och så mycket park är det inte längre, utan mest buskage och sly. Så trots att det blivit uppehåll räckte inte stövlarna till utan jag blev blöt om knäna och jeansen blev tunga då de absorberade mycket regn.
Mentalt är parken min, ALL YOU SEE IS MINE, tänker jag när jag vandrar runt mina ägor. Nu är det knappast ägorna mina, utan tillhör eller disponeras av ett nystartat företag. Det är inte bara slyn som förändrar området, bävrarna gör sitt och de människor som försöker städa upp efter dem. Även vattnet äter och skaver bort jord, rötter och gamla bryggor. All you see is mine är också namnet på ett konstprojekt som varit i parken. De konstverk som fortfarande står kvar eller fortfarande är synliga kommer nog från det projektet, kan det verkligen ha varit det sista som gjordes i parken?
Att åter komma till samma plats sommar efter sommar ger en känsla av att saker ändå står still. Vyn över Ångermanälven har för mig inte förändrats nämnt värt, utan är den samma från min utkiksplats. Ibland tänker jag på älven som en stor livsavgörande blodådra, men jag tror den ändrat sin betydelse. För mig är den mest bara vacker och mäktig. För andra är det kanske en arbetsplats. För mig är älven synonymt med ordet hemma.
Älven 10/7 22:25
Tags: älv, röda stövlar, regn
